Nu i höstmörkret har vi beslutat oss för att göra som "Hänt i Veckan", "Min Häst", "Damernas Värld" och många andra blaskor. Vi kommer publicera en roman skriven av ingen mindre än Adam "Spadde" Wessman. Handlingen utspelar sig i Montenegro och innehåller drama, svartsjuka, muskellösa män och jetset-liv.
Del 3, Allt var emot mig i pingisen!!
Måndagmorgon nu och man vaknar upp med en ljuvlig doft vid nästippen. Då jag går ut mot köket för att se vad som står på möts jag av Pastorn som på eget initiativ ställt sig för att laga en omelleterad äggröra till hela gänget. Denna procedur pågick i stort sett varje morgon vilket gjorde oss andra till glada människor större delen av dygnet.
Obs! (Viktig info till Tranan) Texten ovanför skrevs för i stort sett flera månader sen. Jag drabbades plötsligt oväntat och chockartat av Franco Neris syndrom, d.v.s akut skrivkramp i båda armar och ben. Detta syndrom är under behandling och har ännu inte läkt. Min läkarkontakt i staterna, Professor Bob Saunders, menar dock att en viktig del i min rehabilitering är att sakta men säkert framskrida proceduren. Jag har därför, i samråd med anhöriga och experter, beslutat mig för att avsluta denna text i en ej lika detaljerad miljöbeskrivning.
Efter lite sång och dryck på balkongen så ska gänget ge sig ut på stan. Då vi har vandrat en bit så får både jag och Tranan nånting lekfullt i blicken. På vår högra sida så ser vi ett spelpalats. Just då kändes det så i alla fall. Vad som istället uppenbarade sig var ett ganska sletet ställe med två pingisbord och några biljardbord. Vi var hursomhelst helt till oss av frenesi medans de andra i sällskapet valde att gå vidare för att socialisera med lokalbefolkningen. Till min förvåning så märker jag ganska snabbt att Trana valt att använda sig av en tvåhandsfattad backhand. För er som inte kan er bordtennishistoria så präglades i stort sett hela 70-talet av denna trend och det var föga oväntat den gamle legendaren Åke Kalasnikov som satte ribban. På den tiden var Trana bara runt 20-25 år men så här i efterhand har Robert tagit med mig på flera höstpromenader, bara för att berätta anekdoter om hur det var på den stora Åke K:s tid. Att han anammat denna backhandstil är alltså planerat in i minsta detalj för flera decennier sen.
En viktig parentes i sammanhanget är att Tranan vid ankomsten ville köra en så kallad springnota p.g.a de hutlösa pingispriserna. Motvilligt tvingades jag acceptera detta men vid ställningen 15-12 till mig i första set så slår detta beslut tillbaka på oss. Montenegros svar på Fadde Darwich ställer sig plötsligt 4,18 meter från vårat bord med armarna i kors och bara stirrar på oss.
Jag börjar nu mer och mer tappa grunderna i mitt spel och Tranans extremt defensiva strategi börjar nu ge resultat. Hans spelstil resulterar inte bara poängmässigt utan även svettmässigt. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte att det existerade så mycket svett i en och samma människa. Spyan hänger i luften från min sida av äckelhet och tankarna går genast tillbaka på när Robert Prytz var gäst i VM-studion -94. Om jag säger att Tranan var dubbelt så svettig som Prytz var då så förstår ni vad jag talar om. Oerhört distraherad av såväl Fadde och svettet samt att jag bara hade ett enstjärnigt rack medans Robert fick tag på ett fyrstjärnigt så förlorar jag helt enkelt matchen i en rafflande femsetare. Vill helst inte prata mer om det.
Eller jo förresten. Efter matchen så kallar Fadde dit en biljardspelare och säger något på Montenegriska eller vad nu språket heter. Biljardspelaren tänker då snabbt och så här med facit i hand även helt rätt då han väljer att tolka vidare Faddes ord till oss, fast nu på engelska. Det engelska språket är något jag, efter år av utbildningar och forskande, praktiserar med i stort sett förbundna ögon. Därför förstod jag, efter att Tranan förklarat för mig, att Fadde vill ha pengar, annars kan det gå illa. Den tidigare planerade springnotan får där med stå tillbaka för den undre världen.
”Två av medlemmerna hävdar att Piston hånglat upp en serb i brygga på ett ölhak.”
Adam skyddar Pistons identitet.
Vi hinner bara gå cirka 128 meter innan vi möter Claesson, Linkan och Pastorn gåendes längs esplanaden. Alla tre ser väldigt nöjda ut. Okej, nu börjar svårigheterna för mig ty jag vet ej riktigt vad jag vågar skriva i denna tvetydligt maskoperande text. Återigen kommer censurlagen in i bilden och den här gången väljer jag att kalla offret för Piston Honda. Två av medlemmerna hävdar att Piston hånglat upp en serb i brygga på ett ölhak dom nyss suttit vid. Efter att vätskan utbytts insåg de dock att det var dags att dra sig vidare och här är vi nu, utan serben ifråga.
Vi börjar gå allihop i samlad trupp. Nu inleds starten på en relativt sjuk händelse. Vi får plötsligt syn på ett gäng som badar nakenbad vid strandkanten. Gänget fortsätter dock gå runt 30 meter innan vi inser en sak. 42-åringen är borta! Vi vänder förtvivlat på klacken för att leta efter honom. Och där sitter han. Som en påläggskalv på grönbete. Sittandes i skräddarställning har alltså denne man som är som en farfar för mig intagit en position rakt över det nakenbadande gänget och bara, med ett leende, begrundar dess aktivitet. Vi andra kan inte göra annat än att helt enkelt sätta sig bredvid honom. I tio minuter är det helt tyst. Man kan höra vågorna polera havsytan och man kan skymta horisonten runt bergen som omger denna vackra. Detta är det närmsta man kan komma manlig livsglädje.
fortsättning följer...