Nu i höstmörkret har vi beslutat oss för att göra som "Hänt i Veckan", "Min Häst", "Damernas Värld" och många andra blaskor. Vi kommer publicera en roman skriven av ingen mindre än Adam "Spadde" Wessman. Handlingen utspelar sig i Montenegro och innehåller drama, svartsjuka, muskellösa män och jetset-liv.
Del 2, Wimbledon populärt i Montenegro??
Mannen med skylten vid flygplatsen visar sig vara granne till Milles familj, där tanken är att vi ska spendera vår tid. Vi hade tidigare fått strikta analyser av Pastorn, som redan väntade på oss nere i Montenegro, att denne chaufför under alla färder genom åren alltid burit samma skjorta. Och inte vilken skjorta som helst utan en rutig skjorta med fyra nyanser av brunt. Att nu få se denna pullover-liknande dress ser jag än idag som en ära. Till råga på allt så kan inte gubben ett ord engelska utan försöker desperat dra några tyska referenser blandat med serbisk matkultur. Som den yngling jag är så var det inget snack om saken att jag skulle tvingas sitta där fram. Eftersom jag endast läste italienska under min gymnasietid så var min tyska i det läget under all kritik. Jag försökte med ett litet oskyldigt ”vafanculo” men fick ingen respons alls.
När jag bara minutrar senare märker att chaffisen kör på ettans växel under 79% av färden så kokar jag av ilska. Trion i baksätet lugnar mig dock snabbt då de hävdar att de tre sammanlagt väger närmare 500 kg och att ettans växel i detta fall är ett måste om vi ska klara bergsetappen. Jag nickar lite lätt medhållande men menar ändå på att en uppgradering till tvåan hade gjort underverk. Medelhastigheten under färden värderar jag till 7 km/h och vid både två och tre tillfällen är vi millimetrar från att tvingas gå ut ur bilen för att putta upp oss i bergen.
”Linkan hävdar än idag att han såg tårar hos mig. Detta är dock något jag förnekar. ”
Adam har amerikansk
stämpel i passet
Efter en dryg timme kommer vi till den första passkontrollen. Tranan hade tidigare under resan med en skärrad stämma hävdat att eftersom jag har en amerikansk stämpel i mitt pass så är det, efter dom nya terrorreglerna, mer eller mindre omöjligt för mig att komma in i landet. Detta medför att jag nu har en puls som konstant pendlar nånstans mellan 41-318 slag i minuten. Man kan säga att jag ideligen svävar mellan hopp och förtvivlan men när jag ser de brutala gränsvakterna med k-pistar i bakfickorna så brister det för mig. Linkan hävdar än idag att han såg tårar hos mig. Detta är dock något jag förnekar.
Det känns även som att vår chaufför försöker sätta dit oss då han via ett minspel som påminner om det minspel Rubens Barrichello hade då han blev diskad från en F3 tävling och i ren protest istället bytte till F1. Detta blev ett sving uppåt i hans karriär och det blev det även för oss. Det känns som allt vände där och vi tar oss förbi kontrollen med livet i livhanken. Färden flyter sen på och vi är till slut framme hos familjen Milicevic där vi ska bo i lägenheten bredvid deras.
Klockan är nu cirka 11 på förmiddan och välkomnandet sker på bästa Balkanvis i form av en hemmabryggd shot som renade i stort sett hela systemet. Den glädje man såg hos främst Tranan i det här läget går inte beskriva. Pastorn verkade även han mycket glad att se oss och jag talar nog för oss alla då vi kände samma sak för honom. Efter att ha installerat oss på rummen kunde man konstatera att jag och Trana drog lotten att dela på en våningssäng varpå jag tog överslafen. I rum 2 huserade Claesson och Pastorn medan Linkan, av tekniska skäl, fick ett eget rum.
Vi beger oss kort därefter ner till stranden och man kan här direkt se vilken respekt Pastorn för med sig samt vilket intryck han gjort på lokalinvånarna. Gång på gång kommer det fram folk som vill skaka denne gigants näve och Pastorn är inte sen att ditorisera handslaget i fråga. Efter några timmar på stranden och en o annan pivo som välbehövlig föda så vankas det nu Wimbledon-final på en uteservering mellan hemmasonen Djokovic och Federer. Hela gänget lever sig, tillsammans med den fullsatta baren, in i matchen till Djokovic fördel och när matchbollen slås in bjuder t.ex Trana på en stagedive medans jag och Linkan har fått syn på något extraordinärt.
Ett tv-team har börjat intervjua glada serber/montenegriner och vi kan nu tidigt se att dom har siktet inställt på Claesson. På extremt knaglig engelska bjuder Claesson på citat som att ”it was a fantastic atmosphere” och ”Novak is the best player I´ve ever seen”. Då vi sedan vänder hem mot lägenheten möter vi Milles mycket sympatiske pappa som är helt lyrisk. Han menar på att dom vevat klippet på oss i Serbiens största tv-kanal hela dagen.
Framåt kvällen beger sig jag och Pastorn ut på stan för att inta en måltid. Ganska snart kommer en familj bestående av en fader, moder och två döttrar fram till oss och börjar gestikulera vilt. Pappan i gänget är så entusiastisk att han inte får fram mer än några desperata stön varpå jag i detta läge tror atten av döttrarna menar på att de suttit klistrade framför tv:n hela dagen för att se repriserna på Serbiens nyhetsmorgon med tennisfinalen i centrum. Jag fick i detta läge bilder i huvudet som påminner om de bilder Gert Fredriksson fick i sitt huvud på slutetappen av Giro d´ Italia vintern -89 då han glömde sätta på vinterdäck på cykeln och tappade majoriteten av sina fans och anhängare. Jag såg framför mig hur papparazzifotografen skulle flockas i varenda hörn. Denna dröm avbröts dock fort då det senare visade sig att den skärrade familjen bara ville fråga hur lång Pastorn var. Vi gick sedan hem med ledsna miner för att sova. Detta var dock en uppgift som visade sig vara omöjlig då Tranan i sängen under mig bjöd på snarkninger som även Ulf Elving skulle varit stolt över.
fortsättning följer...